Måndag 19 mars 2018

 ”Tack för att du kunde komma in så tidigt Isabell. Varsågod och sätt dig ner” kriminalkommissarien Robert drar ut stolen och gestikulerar vänligt med ena handen.
”Jag heter Robert Jansson, och det här är min kollega, Anders Sundborg.” säger han, samtidigt som han häller upp ett glas vatten och skjuter det framför mig.
”Tack” säger jag med gråten i halsen.
”Vi förstår att det måste vara väldigt jobbigt för dig just nu, men vi behöver ställa lite frågor som vi vill att du besvarar så detaljrikt som möjligt.”
”Okej” svarar jag medan tårarna forsar ned längs kinderna.

Anders startar igång bandspelaren som står mitt på bordet, och nickar mot Robert.
”Vi inleder förhör med Isabell Josefsson, 06.12, måndag den 19 mars 2018”
”På fredagen den 16 mars, klockan 18.23 ringer du till larmcentralen för att berätta att din dotter och son, Tiffany och Liam är försvunna. Stämmer det?”

Det är så overkligt att höra någon annan säga det. Mina små älsklingar är borta, och ingen vet vart dem är. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Har inte kunnat äta eller sova sedan David ringde i fredags.
Jag kan inte leva utan dem, Polisen måste hitta dem.
”Ja. Jo, det stämmer. Vet inte exakt vad klockan var, men det låter rimligt” rösten viker sig, och jag kan inte hålla tårarna borta.
”Har du någon aning om vem som skulle kunna ha för avsikt att ta Tiffany och Liam?” Robert lägger sin hand över min, när jag börjar skaka.
”Nej, jag har inga ovänner, ingen större mängd pengar. Jag förstår inte varför någon skulle kunna göra så här mot mina barn, inte mot någons barn”
”David då, har han något otalt med någon?” frågar Robert medan han tar bort handen och analyserar mig med allvar i blicken.
”David? Nej det tror jag inte. Visst har han gjort saker han säkert ångrar, men han skulle aldrig tillåta sig ha ovänner. Han försöker alltid vara övertrevlig mot allt och alla han träffar, lite för trevlig.” säger jag med en tung suck.
”Skulle du kunna utveckla det där lite mer? Jag hör att det är något som tynger dig.”
”Det var ju sån han var, David. Han skulle alltid kramas, trots att han inte ens kände människorna han precis träffat, och framförallt tjejerna. Jag avskyr honom fortfarande för det han gjorde mot mig, trots att det gått tre år.”
”Vad hände för tre år sedan?” frågar han nyfiket.
Vet inte hur detta har med mina barns försvinnande, men det skulle kännas skönt att få ventilera mig, att prata ut om mina känslor till det som hände den där dagen.
”Det var strax efter att vår dotter föddes, hon var knappt två månader, när David började bete sig märkligt. Han var inte sig själv. Tidigare var han alltid romantisk, han gick långt över gränserna för vad han behövde göra för mig, och visst, det kunde bli lite för mycket även för mig, men det kändes såklart bra att bli sedd och älskad. Nu var han bara kall, han ville inte längre kramas, eller pussas, och han slutade bry sig om både Tiffany och Liam. Han kom hem sent varje kväll, och skyllde alltid på jobbet. Vi hade aldrig haft en dispyt tidigare, och när det bara var Liam, jag och David var allt perfekt.
Jag förstod att något inte stod rätt till, så en kväll när han somnat snokade jag i hans mobil.
Det var dumt såklart, men jag behövde veta om han träffat någon annan.” jag tar upp glaset med vatten, och sakta låter jag det rinna ned längs strupen.
”Hittade du något i mobilen” frågar Robert, som nu ser något bekymrad ut.
”Nej, jag hittande inget, men visste inte vart jag skulle leta. Det kändes jättedumt, jag gick igenom samtalslistor, sms, Facebook, men hittade inget. Ändå var jag helt säker på att han undanhöll något, så morgonen därpå konfronterade jag honom.”

 ”Snälla älskling, kan du förklara vad som är fel? Jag lagar mat åt dig, tar hand om våra barn, städar vår lägenhet, och jag älskar dig av hela mitt hjärta, men du skiter fullständigt i oss.”
”Förlåt Isabell, men det är mycket på jobbet nu bara. Du vet hur det är. Jag älskar dig också” sa han och gav mig en puss på pannan.
”ISABELL?” skriker jag rätt ut ”Du har inte kallat mig Isabell på fem år. Du har träffat någon, eller hur? Säg bara som det är”
Jag minns det som igår, när han sa mitt namn den där dagen. Vi kallade aldrig varandra vid namn, men när han kallade mig Isabell, då visste jag att något var fel.
”Med ge dig för i helvete, du överreagerar. Åk till dina föräldrar och lugna ner dig några dagar, så kan du få hjälp med ungarna. Skulle ändå vara skönt att få vara själv ett tag” skrek David tillbaka innan han gick ut och smällde igen dörren efter sig.

”Jag blev så ledsen och sårad. Fattade inte vad som precis hade hänt, och önskar att jag aldrig hade konfronterat honom. Tiffany och Liam grät konstant, stämningen var hemsk och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Liam kramade mig, och frågade ledsamt varför pappa var arg, men jag kunde inte svara. Jag bara skakade i hela kroppen, och kramade Liam så hårt att han sa aj flera gånger”
”Vad hände sen? Åkte ni iväg?”
”Ja, vi åkte till mamma och pappa i Borås, och jag skickade ett sms till David, där jag skrev vart vi skulle och att han kunde höra av sig när han hade lugnat sig och ville prata. Han ringde upp direkt, och försäkrade sig om att jag inte var hemma, och frågade hur länge jag skulle vara borta, och jag sa att jag inte visste. Kanske en vecka eller två, och sen la han bara på luren. En kall rysning smög sig upp längs ryggraden, och det var då jag visste att något skulle hända, att detta var precis vad David ville skulle ske. Att jag skulle åka bort ett tag.”

 ”Låt mig gissa, du åkte tillbaka?” säger Robert.
”Mmm, inte samma dag. Måste varit två, tre dagar senare, och min värsta mardröm var ett faktum. När jag kom in i lägenheten såg jag direkt skorna i hallen som inte var mina. Det var en annan kvinnas. Tänkte först att det kunde vara Davids syster, men så gick jag in i sovrummet och där låg han med henne, med Anna, min bästa vän.”
”Du är för fan dum i huvudet din idiot, din otrogne äckliga idiot” skrek jag, samtidigt som jag sprang fram och slog honom om och om igen i huvudet och ansiktet med all min kraft.
”Och du din falska slampa vill jag aldrig se igen, stick härifrån!”
Anna försökte be om ursäkt innan hon snabbt tog på sig kläderna och sprang ut ur lägenheten.
”Det är inte som du tror älskling, förlåt” snyftade han samtidigt som han försökte krama och pussa på mig.
”RÖR MIG INTE”
”Älskling, snälla, lyssna på mig”
”Du ligger och knullar min bästa vän i vår säng, och det är inte som jag tror? Hur korkad tror du jag är?”
”Anna har varit helt förstörd sedan hon och hennes kille gjorde slut, det vet du ju. Jag har bara försökt vara en vän, och att vi hamnade här var ett stort misstag. Det bara hände, hon betyder inget för mig. Det finns bara en för mig och det är du älskling. Jag lovar. Det vet du väl?”
”Du har förstört allt David… ALLT! Fattar du det? De senaste fem åren har jag ALLTID funnits här för dig, stöttat dig, älskat dig, men du är en äcklig lögnare, en idiot. Tror du inte jag märkt hur du kollat på Anna, hur du kramat henne och pussat henne på kinden. Jag har alltid trott att det bara är ditt sätt att vara, men hur ska jag någonsin kunna lita på dig igen? Jag åker hem till mamma och pappa, vi kommer hem om två veckor, och då vill jag att du har flyttat ut, så får vi diskutera senare hur vi ska göra med barnen.”
”Snälla älskling, säg inte så” ropade han efter mig.

 ”Sen gick jag, det var en lättnad, samtidigt som jag var förtvivlad, förkrossad och sårad, så var det en oerhörd lättnad att ha tagit honom på bar gärning.”
Jag brister ut i gråt mitt framför Anders och Robert, och känner hur händerna domnar bort när jag slår dem hårt i bordet framför mig. Robert lägger sin hand på min igen.

 ”Förhöret med Isabell Josefsson avbryts för en paus, klockan är 06.47” säger Robert innan Anders stänger av bandspelaren.