Fredag 16 mars 2018

 ´I am a higwayman, on the road again.
Me and my guitar, and my rambling band´

Som vanligt väcks jag av Hoffmaestro denna tidiga fredagsmorgon, men jag känner mig utvilad.
Som om jag sovit en evighet, och huvudvärken är borta. Skulle säkert kunna jobba idag, men Mats sa att jag kunde stanna hemma, det skönaste med jobbet är ju trots allt de lediga dagarna.

Väggarna i vardagsrummet är täckta med tavlor på Liam och Tiffany, och teckningar som de målat på förskolan. På golvet ligger barnkläder, dockor, hästar, bilar, pussel, godis och annat som inte hör hemma där.
I det alldeles för lilla köket står diskbänken överfylld med smutsiga tallrikar, glas och bestick. Det luktar unket, nästan mögligt. I badrummet ligger kläder hela vägen in till duschen.
Barnens rum ska vi inte ens tala om. Det ser ut som om Gizmo och hans vänner från filmen Gremlins haft fest.

 ”Nej, om man skulle ta och städa lite kanske. Överraska barnen lite.” säger jag tyst för mig själv och försöker fiska upp snusdosan som slunkit ned mellan soffkuddarna. Kaliber Vit Special, billigt skitsnus som ingen annan vill ha.

På högtalaren ljuder som vanligt ´Lugnisarna´, inte den bästa musiken att städa till, men låtarna är lätta att sjunga med till.
Jag börjar med badrummet, och sorterar kläderna, färgat i en hög, och vitt i en annan.
Hade ingen aning om att jag och barnen hade så mycket kläder, men det uppenbarar sig nu när man fyllt tvättmaskinen, och det fortfarande ligger lika mycket kläder kvar på golvet.
I köket står tallrikarna på hög med rester av Billys Pan Pizzor, potatismos, fiskpinnar, köttbullar och makaroner. I glasen ligger torkad och illaluktande mjölk kvar i botten.
Det har gått en vecka sedan jag lämnade barnen, och ändå har jag orkat ta tag i detta.
Vad är jag för pappa egentligen?
Jag slänger in disken i diskmaskinen, och går vidare till vardagsrummet där jag nu ska försöka sortera ut vad av kläderna som är smutsigt, och vad som är Tiffanys försök till en framtida modekarriär.
Det är inte helt ovanligt att Tiffany kommer ut från sitt rum på kvällen, i olika uppsättningar av kläder för att stolt kolla sig i den stora spegeln ute i hallen. Detta kan pågå i några timmar, och trots min påminnelse att lägga tillbaka kläderna i garderoben, hamnar dem oftast utspritt över golvet.

Timmarna går, och tvättmaskinen har fått gå på högvarv hela dagen, men nu är den inne på sista rundan. Jag sparar alltid den vita tvätten till sist, det har jag gjort så länge jag kan minnas.
Klockan är redan 13. Tiden går så snabbt när man väl börjar städa, men att det redan skulle ha gått sju timmar hade jag inte kunnat tro.
Jag tar mig ett sista varv runt om i lägenheten för att säkerställa att jag inte missat något, men nej då. Det är som ett nytt hem, och inte alls likt det kaos jag vaknade upp till strax före sex i morse.
Fyra timmar kvar tills jag ska hämta barnen. Lika bra att vila upp sig, så man orkar leka ikväll och hela helgen.

 ´I am a higwayman, on the road again.
Me and my guitar, and my rambling band.´

 “Jahopp” säger jag till mig själv när larmet på mobilen går igång igen, men denna gång känner jag inte samma ångest när jag sätter mig upp i soffan. Så här rent har det inte varit hemma på över ett år. Finns uppenbarligen fördelar med att vara sjuk ibland, och borde kanske testa på det lite oftare.
Jag ler lätt för mig själv när jag tänker på det.
Just det där med att man ler för sig själv, hade varit kul att filma sig själv en hel dag, för att se hur man beter sig, hur reflexerna i musklerna jobbar när man tänker, skriver sms, läser m.m.
Ofta kommer jag på mig själv, när jag skriver på Tinder, Facebook eller liknande, hur jag försöker härma uttrycken som de smileysar jag använder mig utav. Eller när jag själv tycker något jag skrivit är kul, så ler jag stort för mig själv, men inser sedan att det är rätt dumt. Undrar om fler gör som jag.

I badrummet har sista rundan av tvätten blivit klar, jag slänger in så mycket det bara går i torktumlaren, men först letar jag rätt på de torraste byxor och tröja jag kan hitta.
Ett par slitna blå jeans som är trasiga vid knäna, alla t-shirtar är alldeles för blöta, men hittar en beige pullover som känns tillräckligt torr.

På väg ner till bilen försöker jag komma på vad vi ska hitta på för skoj.
Oftast på fredagarna brukar vi skoja till det lite extra eftersom vi inte träffats på en vecka.
Vi har årskort på Lek och Buslandet och även på Liseberg men det är stängt idag.
Det får bli Buslandet som ligger endast femhundra meter från förskolan. Om barnen vill det vill säga.
Eller så kanske vi kan köra film och myskväll hemma med pizza och mjölk, en riktig favorit hos barnen.

Jag är lite tidig, klockan är 16.25 när jag parkerar utanför förskolan som ligger vid Nya Kvillebäcken, men alla schemalagda aktiviteter är över sedan länge, då de flesta barnen hämtas redan innan 16, så lärarna blir bara glada om man kommer lite tidigare.
Undra vad alla andra föräldrar jobbar med egentligen, för Liam och Tiffany är alltid först på förskolan, och hämtas oftast bland dem sista. Stackars älsklingar, men det blir väl så när man är ensamstående.

I entrén tar jag av mig skorna, och möter Eva som försöker städa upp det sandiga golvet.

 ”Jasså, glömde du något inför helgen?” säger hon till mig med ett leende på läpparna och lätt skratt.
”Haha, ja, barnen är ju rätt viktiga.” skämtar jag tillbaka med ett ännu bredare leende.

De andra barnen brukar kalla mig för ´Clownen´ när jag kommer in, för att jag alltid spexar och busar med alla.

 ”Här kommer världens farligaste drake, jag har ätit upp alla kakor, men nu vill jag äta upp Liam och Tiffany. Är det någon som sett dessa grisungar” säger jag med en så farlig och skrämmande röst jag kan förmå mig på, och är helt säker på att jag imiterar en drake på pricken.
”Nej, göm er allihop. Draken är här och ska äta upp oss.” ropar ett av barnen.
”Akta, ät inte upp mig” säger en annan.

Ann-Sofie och Lena sitter vid bordet och pusslar med några av barnen som inte är rädda för draken, men tittar samtidigt fundersamt på mig.

 ”Hej” säger Lena, ”Glömde du något?”.
”Hej hej” svarar jag glatt. ”Bara mina barn.” säger jag samtidigt som jag har fått tre andra barn runt mina ben, och tittar mig omkring.
”Liam, Tiffany. Dags att åka hem.” ropar jag.
”Men dem har inte varit här på hela dagen.” säger Ann-Sofie till mig.
”Jaså? Lämnade inte Isabell dem i morse, eller vadå?” säger jag frågandes.
”Hmm, aja. Jag får väl ringa henne och kolla vart dem är. Ha en trevlig helg” säger jag samtidigt som jag plockar upp mobilen och går ut.

Inget svar, hon är säkert ute och leker någonstans. Hon ringer upp när hon ser att jag ringt.
På Liams och Tiffanys plats ligger fortfarande mössa, halsduk och vantar kvar. Det är inte likt Isabell att lämna dem här, men hon hade säkert extra uppsättning hemma.

Jag sätter mig i bilen, och försöker ringa Isabell igen, men fortfarande inget svar.
Tänk om det hänt dem något? Hjärtat börjar slå allt snabbare och magen vrider sig. Lätt illamående öppnar jag fönstret några centimeter för att få frisk luft.
Men ring tillbaka för i helvete, tänker jag tyst för mig själv.
Mina händer börjar skaka, och tankarna börjar måla upp en bild framför mig.
Hur Isabell, Tiffany och Liam varit med om en bilolycka eller något annat allvarligt, att något gått riktigt snett. Tänk om jag aldrig mer kommer se dem.
Displayen på mobilen visar 17.30, och jag sitter fortfarande i bilen, på parkeringen utanför förskolan.
Måste få tag i någon som vet.
Med skakiga händer letar jag upp numret till Isabells mamma, Marie.
”Ja hej det är Marie.” svara hon med en vänlig ton.
”Hej Marie, det är David.”
”Hej David, vad trevligt att du ringer. Har det hänt något?”
”Jag vet inte, det är därför jag ringer. Har du hört av Isabell?”
”Nej, inte på några dagar. Får du inte tag i henne?”
”Nej, jag skulle hämta Liam och Tiffany på förskolan, men dem var inte där, och Isabell svara inte på mobilen.”
”Jaha, okej. Hon har säkert tagit med dem någonstans, inget att oroa sig för. Om jag får tag i henne ber jag henne ringa dig.”
”Ja, du har säkert rätt, tack. Hör av dig.”

 ”Hej Siri, ring Cilla” säger jag till min iPhone. ”Ringer Cilla Högvall” svarar hon med den där unika rösten som bara hon har.
Cilla är gammal kollega, och en av vännerna Isabell brukar umgås med. Hon har också två barn, i Liam och Tiffanys ålder, så hon har kanske åkt dit.

 ”CILLA!” svarar hon, uppenbart lite stressad och med högljudda barn i bakgrunden.
”Hej det är David.”

 ”Ja det ser jag väl, vad vill du?”
Cilla är inte så förtjust i mig, sedan jag var otrogen mot Isabell och jag förstår henne. Det var hon som fick ta hand om Isabell och trösta henne, men jag ringer inte för att småprata, jag ringer för att jag är orolig.
”Förlåt att jag stör, måste bara fråga om Isabell är där, eller om du hört något från henne.”
”Ja, hon är här.”

Den stora stenen som hade tyngt ned mig så föll ned från mina axlar, och händerna som skakat konstant i närmare en timma började få tillbaka färgen.

”Åh vad skönt, tack. Skulle jag kunna få prata lite snabbt med henne?”
”Isabell, det är David.” ropar hon.
”Ja hallå.” säger hon glatt när hon tar mobilen.
”Fattar du hur orolig jag varit, varför svarar du inte på mobilen?”
”Oj förlåt, den ligger i jackan så jag har inte hört den. Vad ville du, hur mår barnen?”
”Det vet väl inte jag? Jag trodde ni hade krockat eller att något annat hade hänt.”
”Haha vi har inte krockat.” säger hon skrattandes.
”Skönt, men du vet att jag lätt blir orolig. Har suttit och skakat i bilen i en timma. Kan jag få prata med Liam?”
”Men han är väl med dig?” säger hon, nu med en betydande oro i rösten.
”Du sa ju att han var med dig precis? Eller?”
”Vad i helvete pratar du om David, har du barnen eller inte?”
”Nej, dem har inte varit på förskolan hela dagen sa Ann-Sofie. Att du inte hade lämnat dem i morse.”
”Men du hämtade ju dem igår?” nu låter hon riktigt orolig, och gråten är nära, det hör jag.
”Nej Isabell, det är fredag idag. Idag skulle jag hämta barnen. Varför skulle jag gjort det igår?”
”När jag kom till förskolan igår efter jobbet sa Eva att du redan hade hämtat barnen.”

Jag blir tyst, och tänker tillbaka på gårdagen. Eva och jag vinkade till varandra när jag tjuvkikade på Liam och Tiffany, men jag hämtade ju aldrig barnen. Vart är Tiffany och Liam? Kanske Marie hämtade dem, nej, jag pratade ju nyss med henne. Vem mer kan ha hämtat dem? Maria, min syster? Det har hon aldrig gjort innan.

 ”Jag har inte hämtat dem, du har inte bett någon annan?”
”Varför skulle jag göra det David?” säger hon nu gråtandes. ”Spring in till förskolan och kolla om Eva är kvar. Jag hänger kvar i mobilen.”

Snabbt kliver jag ut ur bilen och springer tillbaka till förskolan, men det är låst. Klart det är låst, klockan är snart 18.

 ”Det är stängt Isabell, kan du komma hem till mig så snabbt som möjligt?”
Min röst är skakig, men jag kämpar för att inte oroa Isabell mer än nödvändigt.
”Jag är redan på väg till bilen.” säger hon ”Ringer snart”.