Måndag 19 mars 2018

 ”David?”
Förhörsledaren Robert tittar på mig med allvarlig blick.
”Förlåt, jag… jag fastnade i mina tankar.”, säger jag med märkbart darr på rösten.

Det är ett litet rum jag sitter i med fyra obekväma stolar, ett bord, inga fönster och dålig luftkonditionering. Vi har suttit här flera timmar, eller det känns som flera timmar.
Värmen är total, det kan inte bara vara jag som svettas som en gris.
Hur kan jag ha hamnat här? Är jag skyldig? Jag kan omöjligt ha…

Robert harklar sig för att återfå min uppmärksamhet.

 ”David, kan vi fortsätta?”

Jag förstår verkligen inte varför jag sitter här, varför ödslar dem tid på mig när den riktiga förövaren är på fri fot?
Robert ser ut att vara strax över 40, men den korta grå frisyren tyder på något annat.
Han har ett snäll men bestämt leende, och det är svårt att tolka hans ansiktsuttryck.
Tror han att jag är kapabel till detta fruktansvärda brott, eller vill han bara hjälpa mig, hjälpa oss?

 ”Skulle jag kunna få ett glas vatten?”

Robert nickar till hans kollega, som reser sig upp och går ut ur rummet.

 ”Måste han vara med?” frågar jag med blicken ned mot bordet.
”Anders?” säger han frågandes. ”Vi måste vara två vid förhören, men det är bara jag som ställer frågor. Blir det för mycket tar vi en paus. Okej?”

Roberts ton är lugn och stillsam, och jag känner mig lite bekvämare i den hårda stolen.
Det märks att han har gjort det här förr.

 ”Det är okej”, säger jag med lite stadigare röst.

Anders kommer in i rummet, och sätter sig intill Robert.

 ”Drick du lite vatten”, Robert startar igång den grå, till synes gamla bandspelaren som ligger mitt på bordet.
”Vi inleder förhör med David Stanfield, 09.36, måndag den 19 mars 2018”
Robert tittar ner på pappret som ligger framför sig, och sedan tillbaka på mig med en analyserande blick.
”Du kan börja med att berätta för oss vad du gjorde i torsdags, den 15 mars 2018.”
”Uhm, okej. Hur detaljerat?” frågar jag, och känner nervositeten komma tillbaka.
”Berätta så detaljerat du kan, från att du vaknade, och så beskrivande du kan tack”

Jag la min högra hand i den vänstra, klämde åt och blundade.
Pulsen ökade och hjärtat slog snabbt. Tårarna börja falla längs båda kinderna och ner i mungiporna. Den salta smaken påminner mig om när jag råkar hälla för mycket salt på frukostäggen.
Mitt högra knä slår i bordet, och hur mycket jag en försöker stilla det så går det inte.
Varför är jag så nervös? Jag är väl oskyldig? Eller är jag det?