Torsdag 15 mars 2018

05.45 ljuder tonerna från Hoffmaestros ´Highwayman´ ut ur mobilen, men det dröjer inte många sekunder innan jag av ren reflex slår till mobilen med handen och löser ”snooze” som ett proffs, och somnar om igen.
Fem minuter senare var det dags igen, och på samma smidiga sätt, om än lite mer irriterat, lyckas jag med samma manöver.
Såhär håller det på i trettio minuter innan jag tillslut inser att det börjar bli bråttom, och hastigt sätter mig upp i soffan.
Det är samma visa varje morgon. Vaknar alltid i soffan, alldeles för stressad, och egentligen för trött för att köra.
Netflix, Tinder, Facebook, Instagram och Snapchat, alla är dem tidstjuvar, som håller mig vaken långt in på natten, tills jag av ren utmattning somnar i soffan, oftast med kläderna på, och med en snus under läppen.

Med våld rycker jag ut snusen som fastnat under läppen, tar av mig de svettiga kläderna, och letar i den stökiga garderoben efter nya, men jag har uppenbart inte tvättat på länge då det endast är de där kläderna jag köpte från Wish som ligger kvar.
Kläder som var i helt fel storlekar, inte alls lika snygga och bekväma, som man kunnat utläsa från Wish-appen, trots de skyhöga betygen.
Nej, alla mina kläder som jag faktiskt kan använda ligger i en stor hög på golvet i badrummet, intill tvättmaskinen.
”FAN”, ryter jag förargligt till mig själv, och rycker tag i ett par svarta jeans, och en svart t-shirt som ligger högst upp i högen. Tröjan luktar lite svett, men det får duga.

Jag skyndar mig in till köket och öppnar kylskåpet för att se om det finns något att äta.
Ett mjölkpaket med utgångsdatum passerat för en vecka sedan, ett paket smör och två cola-burkar, mer finns inte där, men så har det varit enda sedan det tog slut med Isabell.
Visst finns det kanske lite mer när jag har barnen, men den ensamma veckan är det sånär på tomt.
Jag tar fram smörpaketet, en burk cola och öppnar frysen där jag hittar infryst långfranska.
Trycker in två skivor i brödrosten och kollar raskt ned på mobilen.
”Helvete, redan 06.25” svär jag för mig själv, samtidigt som jag springer för att leta strumpor.

Känns som man hoppar hage likt det man gjorde på skolgården, när man försöker undvika de utspridda leksakerna och kläderna som ligger längs hela golvet i alla rummen.

Strumporna finns där de ska, i en salig blandning i den övre byrålådan, så jag plockar på mig två på måfå, och skyndar mig tillbaka till brödrosten för att hämta de två smörgåsarna som precis blev klara.

Med ena smörgåsen i munnen, colan och den andra smörgåsen i händerna, springer jag snabbt ner till bilen, och klockan har nu hunnit bli 06.35.
Denna morgon är inte olik någon annan, exakt såhär upplever jag varje morgon. Trött, stressad, irriterad, och i den tjugo minuter långa bilresan till jobbet hinner jag alltid lova mig själv att jag ska bli bättre. Att jag ska ta hand om mig själv, sova i tid, äta ordentlig mat, tvätta och städa oftare.
Det är tomma löften, jag ljuger för mig själv. I närmare tre år har jag levt på detta vis.

Det är iskallt i bilen, och även om inte rutorna behövde skrapas denna morgon, så ser jag hur rök kommer ur munnen när jag andas.
Jag vrider om bilnyckeln och sätter på stolsvärmen, samtidigt som jag letar upp samma playlist i Spotify som varje morgon, ”Lugnisarna”.

 ´Vi testar nya vägar, som aldrig tycks ta slut.
Vi har försökt att fånga den andra, men aldrig nått ut.
Jag vill ha en sista chans, så jag säger det rakt ut.
Jag vill ha dig nu, som jag hade dig förut.
Jag vill ha dig nu, som jag hade dig förut´

Det är omöjligt att inte sjunga med till ”Som jag hade dig förut” med Lars Winnerbäck och Melissa Horn, men varje gång börjar jag gråta efter de där sista orden, som jag hade dig förut.
Trots att jag redan innan, vet att tårarna ska komma när jag sätter på Lugnisarna, gör jag det ändå. Det är skönt att få gråta ut i bilen, där ingen annan behöver se eller höra mig.

Klockan har hunnit bli 06.55 när jag bromsar in på parkeringen utanför Volvo i Torslanda.
Det är fler än jag som smäller igen bildörren och skyndar in genom porten förbi vakten.

Arbetsdagen flyter på som vanligt och efter frukosten har jag fått i mig en kopp kaffe, och tröttheten försvinner. Det är ett rätt tradigt jobb det här, där det inte finns något uns av umgänge.
Alla står där med sina hörlurar i öronen och ler åt det som ljuder ut, förmodligen någon Podcast, men vem är jag att döma, jag gör ju samma sak.
Snart jobbat här på Volvo ett år, men känner fortfarande inte någon, vill inte känna någon. Det är jag mot världen.

Efter lunchen får jag yrsel och tappar balansen när jag ska resa mig från det limegröna matbordet, och en plötslig huvudvärk letar sig fram. Trots detta försöker jag återgå till arbetet, men det blir bara värre, och jag ber min gruppledare, Mats, att få gå hem för dagen.

 ”Självklart David, gå hem och krya på dig. Fråga efter en Alvedon i receptionen på vägen ut, och känn ingen stress över att komma in imorgon. Vi klarar oss. Det är ju lugna tider just nu” säger han med ett skratt, och slår till mig lite lätt på axeln.

Mats är ung, yngre än mig, kanske 27 typ, men han är en bra ledare.
Han kan namnen på alla anställda, känner till våra intressen, tidigare jobb, familjerelationer och vi är säkert 70 personer, helt sjukt. Han vet säkert vart alla bor också.
Försöker komma på vilka jag kan namnen på. Det är typ Mats, och så Anna som jag av misstag låg med på fyllan, redan första helgen jag började här.
Sen har vi Stefan, han som alltid skryter om hans hus, fru och hans fantastiska tre ungar som är fläckfria, och pratar tre språk innan de ens fyllt 10.
Sen har vi Lotta, feta fula Lotta, som suktat efter mig sedan hon fick reda på att jag var singel, men ytlig som jag är, nonchalerar jag henne. Egentligen är hon trevlig och snäll, och vi delar intressen, men jag kan inte föreställa mig att vara med en tjej som jag inte finner attraktiv.
Jag bryr mig för mycket om vad andra runtom mig ska tycka, det är sjukt hur äckligt vissa av oss människor beter oss.

Jag sätter mig i bilen, och känner att det blir allt svårare att hålla ögonen öppna, men jag måste ta mig hem. Det är nu colan kommer till användning, som så många gånger förr.
Mängden socker och koffein som finns i den där hemska, men ack så beroendeframkallande drickan är precis tillräcklig för att ge mig energi nog att komma hem i säkerhet.

På vägen hem passerar jag barnens förskola. Fan vad jag saknar dem. Det har bara gått sex dagar sedan jag träffade dem senast, men det känns som en evighet. Evigheten börjar redan den sekund jag lämnar dem på förskolan de där fredagarna, och vet att det är en vecka kvar tills jag får träffa dem igen.

Jag stannar till på förskolans parkering, och smyger utanför fönstret så inte barnen ska se mig.
Liam leker med bilar som vanligt, och det ser ut som att Tiffany lägger ett pussel.
Förskoleläraren Eva ser mig, och vi vinkar lite lätt till varandra.
Mobilen visar 13.22, och behovet av en powernap letar sig in i tankarna.
Väl tillbaka i bilen känns det som om huvudet ska sprängas, och det svartnar till för ögonen.

Strax före åtta på kvällen vaknar jag, och sträcker mig efter fjärrkontrollen till Tv:n.