Lördag 29 juli 2017

”Pappa, pappa. Får jag och Tiffany krama kaninen” ropar Liam medan han och Tiffany åker ned för en av rutschkanorna i Kaninlandet på Liseberg.
Det är varmt ute denna soliga sommardag i juli, och det märks tydligt att det är semestertider när man försöker ta sig fram bland folkmassorna på nöjesfältet Liseberg i Centrala Göteborg.
”Självklart älsklingar, kom så går vi tillsammans” säger jag, och tittar på Liam och Tiffany som om det vore första gången jag ser dem.
”Kom pappa, kom, han är här borta” skriker Liam glatt när han släpper sin lillasysters hand och springer bort till en av Lisebergskaninerna.
Detta är första sommaren sedan Tiffany föddes, där vi kunnat hitta på saker tillsammans. Förra året var hon för liten, och det var svårt att ensam göra saker, men nu är det lättare. Liam är en beskyddande bror som alltid vakar över sin lillasyster, och hjälper till att hålla koll på henne.

Tiffany gömmer sig bakom mig, när kaninen kramar Liam.
”Jag är rädd pappa” säger hon ynkligt.
Jag böjer mig ned, kramar om henne, och stryker handen genom hennes långa blonda hår.
”Du behöver inte vara rädd älskling, kaninen är inte farlig. Han skulle aldrig vara elak mot en så fin liten prinsessa som dig. Jag tror han skulle bli överlycklig om han fick en kram av dig. Titta på Liam, han står redan i kön för att krama kaninen igen, du kan hålla Liam i handen så kan ni göra det tillsammans.”
”Okej pappa.” säger hon glatt med det gulligaste leende man kan föreställa sig på en tvåårig flicka.
”LIAM, vänta på mig” ropar hon samtidigt som hon hoppar jämfota fram till sin storebror.

Dem där två är mitt allt, det säger väl alla om sina barn, men sedan jag och Isabell gick isär har barnen varit det jag lever för, anledningen till att jag vill leva, för hur dåligt jag än mår de där dagarna utan dem, så är det tanken på att jag snart får träffa dem igen som håller mig kvar.

 ”Han var jättesnäll pappa, jättesnäll och mjuk.”
Tiffany klänger sig runt mitt ben.
”Liam, kolla på mig, kolla Liam” skriker hon.
”Haha pappa, vi har dig. Nu kan du inte gå någonstans.” säger Liam skrattandes när han klängt sig fast runt mitt andra ben.

Tänk vad barn kan underhållas lätt, vilken fantasi dem har. För varje dag som går får man höra nya historier som Liam och Tiffany hittat på, nya lekar, nya påhitt. Vad skönt det hade varit att vara barn igen, ibland i alla fall.

 ”Akta pappa, du går i lavan, det bränns i rumpan” ropar Liam, när jag med två ungar hängandes som apor kring benen försöker ta mig fram bland folkvimlet.
”Gjass” säger Tiffany.
”Gjass?” frågar jag och kan inte undvika att framhäva ett leende.
”Hon vill ha glass pappa, hör du dåligt eller?” säger Liam med bestämd ton.

Liam har alltid förstått vad Tiffany försökt säga, hur otydligt det än kan låta för ett vuxet öra.
Det tillhör inte ovanligheten att det är Liam som får översätta Tiffany, när jag inte förstår henne.

 ”Vill du ha mjukglass, eller någon av dessa” frågar jag Tiffany och pekar på GB-skylten med alla glassar.
”Den” säger hon glatt och pekar på Twister.
”Jag också” säger Liam.

Den rödgröna spiralglassen börjar snabbt smälta och kladda ned händerna på barnen, när vi sitter på en av parkbänkarna, men det berör inte dem. Inte alls faktiskt, tvärtom skrattar dem åt det och försöker peta på varandra i ansiktet. Jag försöker att inte se besvärad ut, men det är lite jobbigt med allt kladd tycker jag, och framförallt hos Tiffany, där man skulle kunna tro att hon försökt tvätta sin tröja med glassen.

 ”Kan vi åka hem nu pappa?” frågar Liam och lägger sitt huvud mot mina ben.
”Vill du också åka hem Tiffany?”
Hon svarar inte. Med tungan utsträck genom munnen, försöker hon förgäves tvätta sina händer med våtservetterna som hon hittat i sin ryggsäck.
”Ska pappa hjälpa dig älskling?”
”Ja” säger hon bestämt och slänger fram händerna.

I bilen blir det alltid bråk om vilken låt som ska spelas i stereon. Liam vill höra musik från filmen Bilar, och Tiffany vill höra något från Frost.

 ”Eftersom Tiffany bara är två år, får hon bestämma en låt först, och sen får du bestämma en låt Liam, okej?”
”Det är orättvist pappa, jag vill inte vara fyra år. Varför ska alltid du bestämma?”
Liam lägger armarna i kors, och markerar distinkt att han är besviken på mitt beslut.
”Är det okej om vi lyssnar på Bilar först Tiffany?” frågar jag snällt.
”NEJ! Anna och Elsa, Anna och Elsa, Anna och Elsa” gnäller hon fram.
”Nämen, kolla vad jag har” säger jag och tar fram två godisklubbor som låg i handskfacket, självklart med samma smak för att undvika mer bråk.
”Pappa jag älskar dig så här mycket.” säger Tiffany och sträcker ut sina armar så mycket hon bara kan.
”Jag älskar dig hundratusenmiljoner Blixten-bilar pappa” kontrar Liam med.
”Pappa älskar er också, från jorden till månen och tillbaka” säger jag samtidigt som jag smyger igång Spotify med playlisten ´Barnens favoriter´. En playlist där jag taktiskt lagt varannan låt med Liams favoriter, och varannan med Tiffanys.