Måndag 19 mars 2018

 ”Förhöret med Isabell Josefsson återtas, klockan är 07.02, den 19 mars 2018”

På smörgåsen ligger två gurkskivor, ost, skinka och smör, men jag är inte hungrig. Matlusten har inte funnits där sedan i fredags, och trots Roberts vädjan, att jag bör äta lite, så kan jag inte.
Vattnet däremot, druckit flera glas, det är inte särskilt gott, men det är svalkande, och psykiskt lugnande.

”Har David vid något tillfälle varit våldsam mot dig?”
Förhöret är igång igen, och dem verkar oerhört intresserade av David, men han har inte gjort detta. Det är omöjligt. Hans kärlek till barnen är starkare än hos de flesta föräldrar jag känner.
Man märker hur han vill ha barnen nära hela tiden, och ibland är det lite jobbigt att behöva säga nej. Han frågar ofta om han får komma förbi och umgås lite, men även jag behöver min egen tid med mina älsklingar.
”Nej, aldrig.” svarar jag bestämt.
”Inget, inte tagit tag för hårt i armen, hotat dig, eller på annat sätt fått dig bli rädd?”
David är inte sån, han har alltid varit snäll, bortsett den där otrohetsaffären har jag inget illa att säga om honom. Sedan vi gjorde slut har han blivit om möjligt ännu snällare. Han erbjuder hjälp, både ekonomiskt och fysiskt, och det känns skönt att vi fortfarande är så bra vänner trots det som hänt.
”Jag kan inte minnas att han någonsin gjort mig rädd.”
”Okej, och barnen?”
”Barnen?” frågar jag lågmält.
”Har han varit våldsam mot barnen?”
Jag blir tyst, jag tänker konkret att nej är det rätta svaret, men jag vet inte.
Liam har berättat flera gånger att hans pappa brukar ta tag i hans arm, och slänga honom hårt i sängen. Ibland när jag lämnar dem på förskolan på fredagarna brukar båda gråta, och hålla fast vid mig. ”Mamma, vi vill inte åka till pappa, han är alltid så arg” brukar Liam säga.
Minns att jag bara ryckte på axlarna första gången jag hörde det, och förklarade att det är ett missförstånd, att dem bara känner så när dem inte lyssnar på deras pappa, men det har upprepats. Även Tiffany har börjat prata om det. Tänk om han är våldsam mot barnen.
Han var aldrig sådan när det bara var Liam, men det är ju påfrestande att ha två själv, det vet jag ju, men…
”Nej, det tror jag inte.” svarar jag så troendeförgivande jag förmår.
”Du TROR?” upprepar Robert.
”Ja, jag tror, jag vet faktiskt inte.”
Måste dem fråga mer om David, jag orkar inte med att gräva i det förflutna. Det är någon annan som tagit mina barn, jag vet det. Vad har polisen lyckats åstadkomma på tre dagar, inte ett skit. Dem snokar runt i våra privatliv, när de egentligen borde lägga fokus på att hitta våra barn.
”David har uppsökt en psykolog i början av förra året, är det något du känner till?”
Klart jag känner till. Han la upp det på Facebook och Instagram så att hela världen ska kunna se hur synd det är om honom. Hans behov av uppmärksamhet har blivit extrem de senaste åren.
Varför lägger man en upp en sådan status? ”Hej världen, efter nästan sex månader i terapi med psykolog har jag insett at det är bortkastade pengar, och att ingen kan hjälpa mig med de problem jag har. Tack för att ni där ute finns. Älskar er alla” hade han skrivit tillsammans med ett svartvitt foto på honom i profil.
I kommentarerna fanns det inga gränser på hjärtan, rosor och gråtande gubbar, men han besvarade inte någon. Inte ens på frågorna, varför han träffat en psykolog.
”Ja, jo.. det har han berättat.” säger jag och tar en tugga på smörgåsen som känns aningens torr.
”Vet du vad det handlade om?” frågar Robert nyfiket.
”Till mig har han sagt att det är för att bearbeta sina känslor för mig. Att kunna acceptera att det inte kommer bli vi igen. Han påstår att han än idag är oerhört förälskad i mig, i oss som familj, och aldrig kommer kunna eller vilja träffa någon annan.”
Vet inte vad jag ska tro om hans kärlek. Han har varit lojal mot mig, men hur kan man efter så många år, fortfarande vara så fast beslutsam att det ska bli han och jag? Han är en bra vän, och en fantastisk pappa, men mina känslor för honom finns inte längre.
”Vet du om han fått några mediciner utskrivna för detta?”
”Ne det tror jag inte. Ingen aning.”
”I torsdags, strax efter klockan ett, ska en av lärarna på era barns förskola sett David utanför fönstret. Om nu David inte skulle hämta barnen förens på fredag, vad gjorde han där då?”

Eva sa till mig i torsdags att David varit där, men David förnekade det.

Det kändes som rummet frös till is, allt stod stilla. Anders knappande på datorn avtog och det var helt tyst, nästan, mina hjärtslag kunde nog höras ut från förhörsrummet, jag hade aldrig hört mitt hjärta så tydligt.