När Två blev Tre

 ”Det är en pojke”, säger barnmorskan glatt när hon räcker över spädbarnet till Isabell.

Känslan var obeskrivlig, plötsligt hade två blivit tre.
Allt hade gått så snabbt, vattnet gick strax efter midnatt och födelsen av vår son är satt till 03.12.
Han är inte alls sådär blodig som man ser på film, han är fin.
Blek, men fin. Aningens rynkig kanske, och ser lite kladdig ut.
Isabell sa knappt något under förlossningen, mer än de gånger hon oroade sig för mig.
För det var jag som var nervös, jag som blev svimfärdig och orolig, helt i onödan.
Barnmorskorna berömde Isabell, både hon och vår son, Liam, hyllades av alla i rummet.

Jag förstod fortfarande inte att det var sant, att jag hade blivit pappa, att vi, hon och jag, hade blivit föräldrar.
”Vill pappa klippa navelsträngen?”
Barnmorskan räcker mig ett verktyg, en sax tror jag, men jag skakar på huvudet i hastig rörelse.
”Nej”, säger jag alldeles för intensivt och hastigt. ”Förlåt, jag tycker det är lite skrämmande.”
Mina händer skakar när jag lämnar tillbaka saxen, och jag börjar svettas.
Bör jag skämmas nu, vad tänker Isabell, blir hon besviken?
Rummet börjar snurra, de blomstermönstrade gardinerna mot det stora fönstret suddas ut, och jag måste sätta mig ned.
”Kan du hämta ett glas vatten till David”, säger barnmorskan med en vänlig ton till en av kollegorna.
”Tack”, flämtar jag samtidigt som andningen känns tyngre och tyngre.
Isabell tittar på mig med det där overkligt vackra leendet hon har. Vi brukar jävlas med varandra, alltid med glimten i ögat, men just nu gör hon det för att lugna mig, och hon lyckas.
Jag sveper det halvljumma vattnet snabbt, och rummet stabiliseras sakta runt omkring mig.
”Är det okej älskling? Vill du hålla Liam?”
Hon skiner upp samtidigt som hon tittar ned på den nu inlindade pojken i sin famn.
Hennes blågröna ögon är vackrare än någonsin, och jag är så lyckligt lottad att ha en kvinna som henne. Det kommer alltid vara vi, jag bara känner det, och nu när vi två, har blivit tre, kan ingen ta ifrån oss vår kärlek.